Ibland rinner tiden så snabbt att man inte ens märker att det rinner. Ibland rusar tiden så snabbt att man inte hinner blinka. Ibland försvinner den bara iväg och så står man där på busshållplatsen på Medborgarplatsen och undrar lite för sig själv. Men oftast vet man var tiden har tagit vägen, men man skiter helt enkelt i att tänka efter. För att tänka på tiden är ju egentligen helt onödigt, det rinner ju lika snabbt ändå.

Just nu kämpar jag och sliter på Europcar. Jag smörar för kunder, jag låter söt för engelsmän och jag tränar på min spanska för förvirrade turister från Madrid. Men ordet jobba har fått en mer betydelse. Och jag trvis riktigt bra. Antagligen för att jag får prata med folk och lösa mina små problem på kontoret!

Bloggen ska härdanefter vara back on track. Jag lovar. Lovar på ritkigt.
Nu ska jag snart stämpa ur mig och sticka iväg och träna lite.

Livet är ganska bra just nu.
Det flyter liksom. Även fast det kanske inte borde göra det om jag tänker efter. Men vem har sagt att man alltid måste tänka.

Peace, love Cecilia.



Inget mer tjat om att jag inte bloggar.. För nu fan smäller det!