Nu sitter jag på tåget och solen skiner rak i ögonen på mig. Utanför mitt fönster håller Sverige sakta på att vakna efter en lång lång tid av vinter. Det är som om naturen tagit sig en rejäl sovmorgon och den har precis bestämt sig för att snooza lite till. Det är för mödosamt att ta det där första steget ut ur sängen. Men när den väl gjort det går det snabbt och allt är överhuvudtaget inte så jobbigt som man tänkte att det skulle vara när man väl satte ner fötterna i golvet. När bladen och det gröna tagit det lilla steget mot att se solsken och himmel så kommer det gå fort. Den tiden är fin. Sverige blommar ut och vi svenskar strålar.

Nu är jag ju på väg mot huvudstaden. Jag längtar. Bara trettio minuter kvar och Södertälje är precis intaget. Jag ska först hem till bror och käka lunch på altanen. Mamma och pappa kommer antagligen hem som två mjuka pepparkakor imorgon och jag och Niklas kommer blända resten av världen i jämförelse. Tänk att komma hem till ett ofantligt kylskåp och ett välfyllt skafferi.

Jag saknar Stockholm. Jag saknar vår altan. Jag saknar vårt blommande äppelträd. Jag saknar att sitta på mitt hemliga fik på Hornsgatan och diskutera livet med Ivica Glas. Jag saknar att fynda secondhand på mina lördagsutflykter runt på Söder. Jag saknar HM på Hamngatan. Jag saknar sena kvällen i trängseln på O-baren. Jg saknar att möta Maria ovanför backen för att sedan alltid ta 6 över tåget. Jag saknar mina löpturer runt Riddarfjärden. Jag saknar möjligheterna att skapa i Stockholm. Jag saknar att ta tolvan ut till Bromma. Jag saknar glassen i Kungsträdgården. Jag saknar hetsen att alltid gå ut för sent. Jag saknar jazzbrunchen på Mosebacke. Listan kan göras ofantligt lång.

Fast ändå älskar jag verkligen Göteborg och mitt fenomenala liv jag skapat där. Det är konstigt det där hur man kan vara så tudelad. Sakna en sak så mycket att man vill tillbaka varje sekund men ändå älska att bo där man bor. Undra om det är för att man har så fantastiska nära och kära på båda orterna?