Det är svårt att förstå att om elva dagar är min väska packad och mitt svenska självförtroende inte alls är så där modigt och tufft som vanligt. Det kommer vara osäkert och nervöst. För vad som komma skall och för att jag inte har hundra procent kontroll över situationen. Simpla frågor som "Hur kommer min säng se ut?", "Vad är tillåtet att ha på sig?" och "Kommer jag ha ett skrivbord att formulera texter vid?" har jag inga som helst svar på. Men jag har lovat mig själv, att jag vill minnas varje månad, vecka, dag och timme. Under vissa perioder i mitt liv har dagboksskrivandet varit mer frekvent än under andra tider, men på något sätt har jag alltid varit bra på att spara minnen. I böcker, i små boxar, almanackor eller i Worddokument.

När jag, Anna och Maria senast var på vår långa resa i USA så bloggade vi. Jag minns hur vackra och fantastiskt roliga våra stunder var när vi satt där varannan kväll och sammanfattade våra dagar. Även om det bara var i korta små meningar eller i förvånansvärt långa noveller. Hur vi sorterade ut bilder och hur vi lekte med orden. Antagligen alldeles för internt och vi ska inte tala om alla amerikanska ord vi slängde in i diverse meningar. Men det gav oss så mycket. En reseberättelse från dåtiden och ett livsminne för framtiden.

Därför kör jag nu.

Måndagen den 29 augusti landar jag på Kuala Lumpur International Airport. Där ska jag skapa en helt ny reseberättelse och med hjälp av denna sida bevara känslorna och bilderna lite längre i minnet. Hej då, vi ses i KL.




Om Kuala Lumpur blir tråkigt kan jag ju alltid göra som våra tyska vänner - lifta till Örebro.