Oj jag vet inte vart jag ska börja. Huvudet sprängs nästan av nya intryck, nya regler, nya anpassningar eller av alla kommunikationsmedel vi åkt idag.

Vi är framme i skolan, så långt kan jag berätta. Nattbussen kom fram igår morse och vi hämtade våra väskor på hotellet. Tog en taxi de 35 kilometerna till skolan och vipps två timmar senare stod vi i en sal, omringad av 400 malajer, och vinkade. En timme senare skakade vi hand med alla dessa 400 pers. (Imorgon kommer den fulla storyn).

Idag tänkte vi ta en liten lätt tripp till IKEA för att fylla våra rum med svenska, hemtrevliga, saker. Fast en liten del av oss ville bara äta köttbullar, dricka lingondryck och köpa chokad. Det slutade med en 9 timmar resa. Vi åkte campusbuss, pendeltåg, buss, gick, handlade, taxi, buss, skytrain, gick, tåg, buss och gick. Pust. Nu är vi hemma igen och vi har sett hela Kuala Lumpur genom en glasruta på någon av stadens lokaltrafik.

Vi har ännu inte fått tillgång till internet på rummet, så jag sitter i en soffa i lobbyn och utanför är det cirka 200 nyanlända studenter som precis har börjat plugga. Man kan riktigt se nervositeten och blygheten i deras ögon. De har någon storts, vad vi i Sverige nog skulle kalla, nollning. Fast det sitter på golvet i en sal och lyssnar på en man som pratar i en mikrofon. Ibland kommer det lite musik ur högtalarna, nu verkar det vara en film och ibland ber de eller åker buss. Separat för tjejer och killar. Vi kan inte vara med för det är på malaj. Men det är okej, proffesorerna tar hand om oss, de är redan vän med oss på facebook och fixar saker till oss hela tiden.