Att stå där på Landvetter var tårfullt men samtidigt exalterande. Det var en underlig känsla av både vemod och spänd förväntan. Av allt jag skulle lämna bakom mig för ett halvår och allt som skulle vara min framtid under samma tid. Men kanske främst för att det alltid infinner sig en lustig känsla när man sätter sig på en flygstol själv. Ensam elvatusen meter ovanför jorden.

Jag vinkade ner till Västkusten och önskade Sverige lycka till. Sen landade jag några minuter senare i vårt grannland, Danmark. Den där känslan av ensamhet i flygstolen stannade alltså inte så länge. Jag socialiserade mig snabbt med Köpenhamns eftermiddags liv. Söndagsshopping, taspas, glass, kaffe och gatuspexare. Helt plötsligt kändes det som jag var på en annan typ av resa. Det var trevligt och Köpenhamn är fint.

Shoppingen blev såklart HM. Hur ska jag klara ett halvår utan dig?

Mitt absoluta favorithak i staden.

Efter sju timmar av missförstånd av det danska språket, jag har gett upp och kommunicerar numera på engelska, så mötte jag ett välbekant ansikte på Kastrup. Dan kom gående med det största smilet av de alla. Efter en timmes snyltande på Burger Kings läskautomat gick Dan och lade sig på en bänk och gick nervöst genom säkerhetskontrollen med alldeles för stort handbagage. Jag smetade på extra läppstift för att jag lättare skulle charma vakterna, men de hade större problem med den svärande mannen framför. Så jag klarade mig. Men mina axlar och händer klarade sig inte, men det är en annan story.

Långflighten gick bra, jag tjuvlyssnade på folk, tittade på film, pratade med flygvärdarna, åt, sov, åt och drack bränt kaffe. Jag landade i Bangkok. Lyktade på parfymer, provade glasögon, slog ner saker med min stora väska och pratade med kineser. Sen efter 26 timmar landade jag i mitt nya hemland. Bland malajer, indier och kineser. Mitt i den stora högtiden som firas nu, ”biiiiigg biiigg hooolliidaaay” som alla säger. Idag sa även vår taxichaufför att vi inte behövde ha bilbälte för att det är ”Holiday” – man tackar för det.

Dessa två filurer kommer ni få se ganska mycket framöver. Vänj er!

Jag måste ju såklart ta vara på de sista svenska solstrålarna och doppa mig i det ack så kalla saltvattnet. Jag måste ro och äta middag ute, plocka fästingar från mina bara ben och beundra vår unika västkustnatur. Jag gjorde upp två dagar med herr Väder och han ordnade måndag och tisdag till mig. Inte ett moln på himlen - det gjorde han bra. Luften luktade lite smått höst, sådär förtjusande som det bara gör en solig sensommardag, när man är närmare september än vad man vågar tro. Myggorna hade lämnat landet och svanungarna blivit stora. Vi satt guppandes i en liten båt och analyserade vår sommar, sommarens båtgäster hade plockat ihop för längesedan. Vi var ensamma och våra böcker har aldrig känts så bra.

Det är mycket som ska hinnas med sista veckan. Upplevelserna ska flöda och det känns som ett måste att suga in så mycket Sverige som bara möjligt. Kanske inte just knäckebröd och kaviar men det som innebär svensk sommar för mig.

I helgen drog vi på en ypperligt fin och uppstyrd räkfrossa. En solig augustikväll samlades en massa människor i en lada, som på vintern husar ett trettiotal kossor, för att sjunga, skåla och äta så mycket räkor som möjligt var. Ordet frossa är egentligen ett för lamt ordval.

Det är svårt att förstå att om elva dagar är min väska packad och mitt svenska självförtroende inte alls är så där modigt och tufft som vanligt. Det kommer vara osäkert och nervöst. För vad som komma skall och för att jag inte har hundra procent kontroll över situationen. Simpla frågor som "Hur kommer min säng se ut?", "Vad är tillåtet att ha på sig?" och "Kommer jag ha ett skrivbord att formulera texter vid?" har jag inga som helst svar på. Men jag har lovat mig själv, att jag vill minnas varje månad, vecka, dag och timme. Under vissa perioder i mitt liv har dagboksskrivandet varit mer frekvent än under andra tider, men på något sätt har jag alltid varit bra på att spara minnen. I böcker, i små boxar, almanackor eller i Worddokument.

När jag, Anna och Maria senast var på vår långa resa i USA så bloggade vi. Jag minns hur vackra och fantastiskt roliga våra stunder var när vi satt där varannan kväll och sammanfattade våra dagar. Även om det bara var i korta små meningar eller i förvånansvärt långa noveller. Hur vi sorterade ut bilder och hur vi lekte med orden. Antagligen alldeles för internt och vi ska inte tala om alla amerikanska ord vi slängde in i diverse meningar. Men det gav oss så mycket. En reseberättelse från dåtiden och ett livsminne för framtiden.

Därför kör jag nu.

Måndagen den 29 augusti landar jag på Kuala Lumpur International Airport. Där ska jag skapa en helt ny reseberättelse och med hjälp av denna sida bevara känslorna och bilderna lite längre i minnet. Hej då, vi ses i KL.




Om Kuala Lumpur blir tråkigt kan jag ju alltid göra som våra tyska vänner - lifta till Örebro.