Nu har jag precis målat naglarna i den extrema businessfärgen, lila. Kavajen hänger nyputsad på en galje och de gröna kostymliknande byxorna hänger bredvid. Dock lite ostrukna men det får the First Lady ta. För imorgon ska jag och Astrid på International Women in Business Convention 2011 in Merlaka. Vi vet verkligen inte vad som väntar förutom bussen på oss klockan 0700. Vi har hört att First Lady ska tala och att the Former Prime Minister of Malaysia är en av talarna för att inspirera malaysiska kvinnor till entreprenörskap.

Jag ska iaf representera UKM med eller utan julgransglitter i bakgrunden. Det här är när vi hade möte med rektorn. Även då åkte kavajen fram. Jag ska inte berätta hur mycket jag svettades den dagen. Ullekavaj och 37 gradig värme går inte hand i hand. Man vad för man inte för att vara business och formell?

I lördags väntade middag på det väluppbokade Menara KL Tower. Med lock i öronen efter hissresan stannade vi med öppna munnar mitt i salongen. Det var på väg att bli solnedgång över en helt otrolig stad. Vår stad. Med byggnader av alla dess slag och höjder. Med tusentals människor under våra fötter. Det var så förträffligt vackert att vi inte kunde sluta le eller stänga våra munnar. Det var en otrolig stämning då vi fyra var helt ensamma i början. Vi sprang omkring och plåtade utsikten och varandra. Vi skrattade och personalen tittade frågade på oss, fast med ett litet leende på läpparna. När vi såg skaldjuren jublade vi. När ostronen låg uppradade kom ännu ett tjut och när marken började snurra var det nästan för mycket. Alla restaurangens bord är i en stor cirkel och sakta, sakta snurrar golvet runt för att gästerna inte missa en enda vinkel av utsikten över staden. Under fyra varv bytte vi den vanliga helgaktiviteten, att besöka paradisöar, till att besöka ett paradis högt uppe i himlen.

Jag hoppas man kan se lycka i våra bilder. För vi var verkligen superhappy. Genuit och länge.

Ordet paradis känns lite uttjatat, så för att inte upprepa mig kan vi kalla detta för lyckoland – eller lyckoö.

Våra veckor är tämligen instängda på campus, ibland känns det som vi bor på ett behandlingshem. Vi klär oss efter viss klädkod, vi tränar regelbundet, vi svettas ut våra synder, vi får icke förtära alkohol och äter alltid liknande mat. Så det är mycket trevligt att lämna betonghus och sopätande apor. Dock finns det massa apor här på Pangkor Island också. Det finns även kakaduor och miljontals myggor som älskar vårt söta blod. Vi paddlar, läser böcker, dricker vin på stranden, pratar med lokalbor, äta massa cili kicap, som är soya med massa chili i samt diskuterar livet. Vi är tre är ganska envisa och starka individer med massor av åsikter, ni kan ju föreställa er våra samtal om alla mellan himmel och jord. Emellanåt känns det som jag är Johanna Koljonen i P3 och håller i programmet ”Jättestora frågor”. Vi njuter av varje sekund här borta och kan ibland inte förstå att vi är här. Tricket att nypa sig i armen har vi redan testat, det fungerar inte. Det är fortfarande overkligt ibland. Det är som att vi får resa och plugga. Inte plugga och resa. Som när man dricker mjölk med kaffe och inte kaffe med mjölk.

---

Jag vet inte riktigt men jag har en känsla att jag pratar för de flesta som gör sin utbytestermin i Asien nu. Det är otroligt annorlunda. Ibland förstår man inte riktigt att man sitter i skolan. Blundar man skulle man lika gärna kunnat sitta på ett café. Eller för min del, på en gräsmatta någonstans i Shanghai. Det pratas nämligen så mycket under lektionerna (läs: kinesiska) att jag blir chockad. Och då är ju inte jag den tystaste hönan i hönshuset i vanliga fall. Låt mig beskriva ur en typisk lektion kan se ut:

Men vet aldrig exakt när lektionen börjar. Är det hel? Akademisk kvart? Eller bara när alla har kommit? När läraren väl börjar agera där framme är det bara jag och Astrid som lyssnar. Det är även bara vi som frågar och ifrågasätter. Tittar man runt så sitter halva klassen och spelar på mobilen eller klickar på sin iPad. Den andra hälften pratar, snackar, skrattar eller fifflar med något oförklarligt. Självfallet blir det en ond cirkel för eftersom ingen lyssnar eller engagerar sig i ämnet tappar läraren ibland lusten och skyndar iväg med PowerPoint presentationen för att bara få det överstökat. Mitt i allt ska vi ibland be och då blir alla tyst och eftersom vi är en internationell klass, bestående av 95% kineser, 4% svenskar och 1% muslimer, så är det inte många som knäpper händer till en skål i den klassiska bönehandhållningen. Någon kines kommer i shorts och blir smått utskälld. Det pratas om hur viktigt det är med bra betyg och läraren konstrar att det är en i klassen som är  ”below”, vilket alla ”oohhh”:ar åt. Han berättar även vilka som är bäst och jag sitter häpen och förundras över öppenheten.

När det är dags för presentationer är det svårt att höra vad studenten där framme säger. Av två skäl, uttalet och att han står med ryggen mot publiken för att han läser direkt från sin powerpoint-slide som innehåller fler ord är Koranen har på en sida. Vid detta läge har ni självfallet förstått att ingen lyssnar på vad han där framme säger. Fast denna gång spelar de inte spel utan de skriver av varandra till finansläxan vi har till nästa vecka. Det är en duktig elev som gjort den och alla andra kopierar. Jag häpnas åter igen men efter ett tag kommer jag på mig själv att själv sitta och rita så figurer i min dagbok eller sortera pennorna i färgordning. Jag har tappat min koncentration i samma takt som taxibilarna kör i denna stad.

Men, jag får tillbaka lusten då läraren drar massa malajsiska och Asienexempel. Jag är här för att lära, inspireras och låta min kreativitet flöda. Jag skriver ner citat, roliga anekdoter och nyttiga asiatiska konstaterande.  Jag fylls av massa idéer men samtidigt av en lätt frustration. Det verkar som om ingen vill vara här förutom att fylla deras föräldrars önskan. Någon som vill komma hit och ta deras plats istället? Någon som uppskattar det. Så världen kan bli god igen. Annars är blir jag rädd för vad som kommer hända med den?

Jag var bara tvungen att få det ur mig. Imorgon kommer jag vara glad igen. Dessutom skrattade jag högt en gång för mig själv idag. Jag åkte tåg själv in till KL och hade på mig ett par skor, med lite klack, men detta ledde till att jag var 50 cm längre än alla andra. Jag kände mig som en jätte som kom farandes i en avlång tub. Det var nästan lite härligt.

Malayspårkkurs nedan och betydligt mer ordning och reda.