Vi åkte som sagt med bussen en timme för att sedan ta en linbana upp bland bergen. Tänk en perfekt regnskog, du ser i klart väder hela vägen ner till Kuala Lumpur och Petorias Tower, du förundras över hur vackert det är och så plötsligt framför ögonen på dig så kommer världens största komplex. Med fula slitna 70-talshus, oklara hus i regnbågens färger, skruttiga bergodalbanor som knappt ser ut att hålla. Ja det var dit vi hade kommit. En version av Las Vegas, fast med Asienmått istället. Nästan allt låg under marken och det var rulltrappor hit och rulltrappor dit. Det var snabbmatskedjor och spelstånd. Det var blinkande lampor över allt och tusentals turister. Alla där för att spendera pengar och umgås på detta oklara ställe.

Det fanns sex stora hotell, med cirka 6000 rum i varje, här uppe i bergen, men alla var fullbokade när vi anlände och vi försökte muta, smöra och flirta oss till ett rum. Men inga knep fungerade och det var bara att inse oss besegrade. Det var någon stor show och alla casinon som lockade folket hit denna oktoberlördag. Men vi tre svenska bestämde oss för att inte ge upp. Utan låste in våra väskor i ett skåp, gjorde oss snygga på handikappstoaletten och campade ett tag inne på ett café. Sedan var det bara att dyka ner i utbudet som fanns där uppe i bergen och låta tiden gå. Vi käkade indisk mat, drack vin, var på en oklart nattklubb med de sämsta sångarna jag någonsin sett på en scen, sjöng karaoke ensamma i ett rum till klockan 04.00. Någonstans där emellan besökte vi några av alla dessa casinon som låg i källarna. Vi var det enda västerlänningarna på hela stället. Stämningen var så speciell - i motsats mot Las Vegas. Här var alla sammanbitna, inga skratt hördes, inget skrik eller tjoande, inga drinkar på borden, inga snygga servitriser i korta kjolar. Här var det gratis choklad och te hur matsalsmaskiner, kineser som satt och antecknade systematiskt vilket nummer som varit, en annan kines som viskade "fuck" eller "mother fucker" hela tiden till oss och vi som syntes och hördes mest även fast vi satsade minst.

Framåt småtimmarna var det dags att hitta en plats för natten. Det blev ett golv inne i ett konferensrum och en röd heltäckningsmatta. I bakgrunden spelades hissmusik hela tiden och efter två timmar gav vi upp. Ganska utvilade faktiskt. Vi tog linbanan ner igen och begav oss hem till campus. Men en mycket konstig upplevelse rikare.



Ps. Jag vill påpeka att vi var ganska rädda när vi åkte den där attraktionen. Dels för att den bara inte såg pålitlig ut men även för att vi var ensam att åka på slutet och helt plötsligt stannade vår vagn och började låta underligt. Sedan kom det massa män och såg funderade ut. Sen tog de fram skruvmejslar och började mecka lite under oss. Allt medan vi satt tysta kvar. Sedan körde dem. Vi skrek som aldrig förr. Men vi överlevde, dock så började de fixa ännu mer efter att vi kommit tillbaka och maskinen togs ur bruk. Nämen trevligt, inte alls obehagligt.

---