Dagens fråga.
Igår var vi på bio. Bion kostar 22 kronor och är ett stort nöje i detta land. Då man inte riktigt festar lika vilt här på fredagskvällar som glada européer gör.
Däremot måste jag ifrågasätta en sak. Även om filmen vi såg var en typisk amerikansk halvactionrulle med övertöntiga citat som "Why is everybody around me dying?" så var det intressanta att den var klippt. Minst två kärleksscener var censurerade. Man fick bara se en liten kyss och när det började bli lite hetare, då menar jag inte superhett utan antagligen bara lite mer pussar och kanske som högst att de slängde sig på soffan. Hörde man att ljudet ändrades och klipp. En ny scen började. Det roliga är att filmen innehöll massa dödande, sparkande, skjutande, kickandes, klippning av fingrar och allmänt stökigt beteende. Sen när blev dödande mer okej än kärlek? När gick ett blödande hjärta före ett dunkande hjärta?
Pricken på i:et var när vi upptäckte skylten utanför som beskrev att pussar, kyssar och övrigt var förbjudet under föreställningen. Vad gör alla asiater som är på date på bion? Antagligen blir extremt besvikna över att första kyssen inte kom idag heller.
Nu dyker jag under ytan ett tag och beger mig till Chinatown för övernattning och basejumping.
Live från Starbucks
800 grader 800 trappsteg
På Tioman fanns ett vattenfall, med rinnande sötvatten, det var som gulddroppar som åkte längst kroppen. Det svalkade oss som aldrig förr. Precis det skulle jag vilja ha nu. Att det ska rinna ner vatten från pannan inte svett.
Nu är det lektion igen. Första lektionen idag blev inställd, för läraren firade Hari Raya, för 33 gången. Typ. Alltid en högtid att fira.
Personer vi mött i Malaysia del 1.
Nu när vi kommer in på det religiösa kan vi lika gärna fortsätta. Ahmad är troende. Inte bara lite utan nog en av de mest troende människor jag träffat i mitt liv. Han är den som ropar ut de fem dagsbönerna över campus i högtalarna. En halvtimme innan det är dags att ge sig upp i tornet tjuter hans alarm på mobilen. Ingen vanlig ringsignal här inte, utan självfallet böner som diktas. Vi hade den första och sista lektionen idag på 7 veckor. Ahmad ska nämligen vandra till Mecka - pilgrimsfärden (Hajj) som varje troende muslim ska göra en gång i livet. Detta innebär att våra studier får vila ett tag. När jag bad honom ta lite fotografier för att visa oss, svarade han "Oh people are telling me that i just walked out of a cave". "I dont use digital cameras or Facebook". Att han inte använder Facebook kanske inte låter som kors i taket, förlåt kors kanske inte var ett bra ordval, men alla här använder verkligen facebook på en helt annan nivå. Lärarna kommunicerar och stalkar sin elever. InsyaAllah!
Idag hade vi lektion, eller vi rättare sagt vi skulle ha lektion, men istället planerade vi när vi skulle ha alla ersättningslektioner. Självfallet med tiotusen olika sidospår. Jag fick lite smått panik av alla ineffektivitet och började ta över, med almanackan i högsta hugg, Astrid blev så frustrerad att hon fick ägna sig åt färgläggning i någon bok för att inte tappa greppet. Helt plötsligt kommer han fram med en liten inplastad bok. Det föreställer ett huvud med massa ärr och en människa i en operationssal. Det är Ahmad, han har råkat ut för en hjärnblödning för flera år sedan. Han överlevde och övervann en förlamningen. Han berättar om magiska stunder när han med hjälp av en 90 miljoner dyr maskin kunde med bara viljan röra sin förlamande arm. Plötsligt förstår man hans djupa tro, men samtidigt är det svårt att skilja på mirakel och fakta för en realist som mig. InsyaAllah!
Första gången blev han så exalterad över mig och Astrid (!) att han var tvungen att ge oss massa böcker om Islam. Vi tog tacksamt emot dem och lovade att läsa böckerna skrivna av hans kusin - en välkänd författare. Tydligen. Iaf med Ahmad mått. Astrid hade precis gått in i en betongvägg så hon hade lite svårt att ta in allt - jag däremot gick precis in i en religiös vägg och hade lika svårt att smälta allt. Vi satt tysta. Ännu mer tysta blev vi när han formulerade:
- ”I believe in God’s creation and call my students brother and sisters, but the ones who believe in Darwinism, you know Darwinism!? I don´t call my brothers and sisters, but you belive... "
- "Oh we actually belive in..."
- "Oh good, you are my sisters, hi sisters".
Nu är vi brother med Ahmad och han är sister med oss. InsyaAllah!
"Thanks a quadrillion" for readning my blog.
"Det svider i ögonen för jag glömmer blinka"
- "Det är så vackret att jag inte har tid att blinka", forsätter hon. Precis så känner jag med. Man vill inte missa någon vacker fisk, man vill inte glömma bort hur turkost vattnet är eller heller inte sluta förundras över att detta är vår planet.
Efter en intensiv vecka i skolan, inte direkt för att lektionerna eller proven har avlöst varandra, utan snarare på grund av dess brist, så behövde vi semester. Allt jagande efter personer, ändringar i schemat, nya intryck samt väldigt intensiva människor gör en väldigt utmattad, speciellt när allt detta måste upplevas i 35 graders stekade sol med ett lufttryck av dess like. Denna behövande semester gjorde vi till faktum och tog nattbussen mot Mersing och sedan första morgonbåten till Tioman Island. Ytterligare ett paradis på jorden.
Man kan säga att vi åkte till ön med en elektronikfest i bagaget. Eller i alla fall en kamerafest. Vi är fullt utrustade. Jag med min systemkamera, Dan med sin Contour-filmkamera, både över och under ytan, Astrid med sin fantastiska undervattenkamera.
Därför kommer denna vecka vara en bildfest! Låt den börja denna tisdagsförmiddag.
Nu ska vi ha första lektionen med vår extremt troende lärare. Så ikväll kommer första delen av min nya sierie "Personer vi mött i Malaysia". Insallah!
En park. Två torn. Tusen själar.
Den malajsiska effektiviteten.
Jag skulle kunna dra fyrahundra exempel. Inget har vi lyckats med på första försöket. Har vi tur, då jublar vi, klarar vi av det på tredje. Det gäller allt från boendet, till kurserna, till papper som ska fyllas in, till personer som vi ska träffa and on and on and on.. Men jag antar att jag inte är ensam. Att nästan alla som någon gång varit på utbytestermin, om terminen inte låg Uppsala eller Kiruna, känner igen sig. Att man står där med sitt svenska väluppfostrade leende, med alla papper man behöver, signerade och klarar. Passet har man alltid med sig och pengar i plånboken. Men ändå. Du har signerat på fel ställe. Du pratar med fel person. De förstår inte. De hämtar en ny person. Du förstår inte. Du längtar efter svenska system. Du skäms. Du ler igen. Du signerar. Du går hem tomhänt.
Idag när vi skulle skaffa gymkort. Vi har försökt gå till gymmet (att träna i detta land är en unik story i sig, den återkommer vi till senare) flera gånger. Igår lät de till exempel oss inte komma in. Vi måste registrera oss. En stor, extremt stor, man stod i dörren med en träningspinne och minimala hotpants bad oss strängt ta av oss skorna. Gissa hur fort vi gjorde det? Idag försökte vi registrera oss. Men fail. "The receipt man" var inte där. Så imorgon ska vi gå och skriva på ett papper, men bara efter tio men innan bönen klockan tolv. Sen måste vi vänta en dag. Då kan vi betala. Men kom inte innan nio för då kanske vi äter frukost. Sen ta med kvittot en annan dag för att vänta på träningskortet. Som tar två dagar. "You know - many people - takes long time". Sen kan vi träna. Men då är bara gymmet öppet mellan 12-14 och 17-19. Och om du kommer dit i skor är du körd. Eller om du rör hotpantsmannens training stick.
Detta är tydligen väldigt effektivt och kallas Separation of Duties. Ett nyckelbegrepp inom den interna kontrollen och används som skydd mot felaktigheter och bedrägerier. Fint tycker asiaterna. Inte fint tycker mina muskler.
Man kan inte annat än älska detta land och dessa asiater.
Jag är inte bitter. För på torsdag väntar detta igen. Då kan man stå ut med allt. Och lite till.
Att vara eller inte vara.
Ni vet när det är sådär varmt ute, så att du svettas på ställen du inte trodde du kunde svettas på. Kroppen vill inte göra någonting. Benen hänger inte med när du försöker föra dem framåt i hjärnans tank. Fotsvetten har du ignorerat sedan länge. Att fylla i ögonbrynen med en brun penna är förgäves för du svettas så mycket i pannan att de rinner ner och tar med sig den bruna färgen i fallet. Du undrar lite lätt hur många grader det är ute. Fast egentligen vill du inte veta, för antingen är det så varmt att du inte tror dina öron eller så är det "bara" 27 grader fast din kropp tolkade det som 47, så du blir besviken. Då finns det en sak som räddar dig. Tar dig upp till ytan igen. Precis som Håkan inte trodde han skulle stanna så länge, trodde du att du skulle rinna bort för länge sedan. Men. Iskaffe är allt. Ditt vara eller inte vara. Coffiajs, som det heter här. Snabbt ska du säga det, så de hänger med. Mycket kaffe. Mycket is. Så du inte faller eller river din vackra dröm.
Lektion klockan 08:00. Inte vilken lektion som helst. Vi ska lära oss detta språk. Terima Kasih, UKM.
Salamata Hari Malaysia! (Omgång två)
Igår flyttade en ny tjej från Iran in i vår korridor. Hon var extremt rädd för ödlorna som finns här. Om man går förbi hennes dörr nu kan man se att hon tätat dörren med papper. Hennes man har tätat alla fönster med samma materia. När jag mötte henne senare på dagen hör jag mig själv säga: "Äh det är lugnt, säg bara till mig så löser jag ödlorna till dig, I fix for you". Jag kan alltså ha tagit på mig rollen som ödlerjägare helt frivilligt. Sen när blev jag inte rädd för snabbt krypande djur som ser ut som minikrokodiler? Uppenbarligen sedan jag försökte ta hjälterollen? Fast i och för sig djur brukar inte skrämma mig. Bara krokodiler. Och katter förstås.
Vi hamnade i paradiset!
På markanden fick vi uppleva ett skyfall av dess like. Vi fick lära oss att man tydligen ibland slåss så polisen måste komma för att man gör upp om de attraktiva platserna. Att detta uppenbarligen är Bangis lördagsaktivitet. Vi insåg hur lyckligt lottade dessa människor är att laga mat med fantastiska råvaror. Vi insåg hur pretto en sådan här markand skulle vara om den fanns i Sverige. Samt att gatuköksmat är otroligt. Men även att socker i saker och ting är huvudingrediensen i allt asiaterna stoppar i munnen. Dyr tandläkarräkning eller lördagsgodis varje dag?
Godnatt. Ännu en lugn kväll i Malaysia. Festandet har vi lagt på hyllan och tidiga kvällar är ett faktum.
Ingen dag är en vanlig dag, fast det här är ändå en vanlig dag.
Det händer alltid något annorlunda här. Vare sig det är att man hittar en ny favoritfrukt, firar nationaldag med tvåhundra malajer, bränner tungan på chili eller är rädd för att bli träffad av blixten. Att bara gå till skola för att gå på lektioner är inte heller garanterat att det blir tryggt och vanligt. Alltid händer det något fascineranden på vägen eller att vi upplever något vi aldrig tidigare upplevt. Det är spännande och händelserikt, imponerande och utmattanden. Det händer så mycket att ibland är det svårt att hänga med och förstå att det verkligen händer. Måste man bara komma ihåg att andas och smala alla intryck. Men det är en härlig känsla. Jag älskar det.
Nu ska vi på marknad i Bangi, staden intill skolan.
Rektorn kom i Hawaiiskjorta.
Notis: Vi kanske kan tillägga att till vänster om mig står Varun, han är utbytesstudent från Thailand. En lugn och skön hiphopare, han tog på sig sina finaste hiphopstora jeans och höll tummarna att rektorn också visste vem 2Pac var. Till höger om Astrid står Julia, en utbytesstudent från Tyskland. Som dock bara läser en kurs ekonomi och inte bor på campus. Vi har bara träffade henne denna rektorsdag. Vi fem tillsammans bildar den största flocken av utbytesstudenter den ekonomiska fakulteten någonsin skådat. Det ni.
Malaysia day.
Malaysia består av ett blandat folk. Multikulturellt är ett bra beskrivande ord. Malajer, kineser och indier är de dominerade. Den främsta religionen är islam, cirka 60 %, en femtedel är buddister och sen finns det lite kristna i öster, hinduer samt några småreligioner från främst Kina. En skön blandning alltså. Som gott och blandatpåsen, olika färger, smaker och figurer. Med alla dessa religioner medföljer självfallet också massa helgdagar som måste klämmas in i almanackan. Dock är islam den officiella religionen i landet och Ramadan dess stora högtid. Den 30 augusti detta år var det Hari Raya Puasa (Sista dagen Ramadan) och då firade man som tusan, 31 augusti inträffade Merdeka Day (Freedom day, Independent day typ). Men eftersom den var så nära inpå Ramadan detta år så firades Malaysia Day i måndags på Campus. Men man är även ledig nu på fredag, 16 september, för att man inte fick vara ledig den 31 för då var man ju ändå ledig på grund av Ramadan. Fast nu på fredag är den även Malaysia Day igen, för så sammanfördes Malaya, Sabat, Sarawak och Singapore (som efter några år bröt sig loss igen). Fast sen beror det även på i vilken stat man bor i. Och om någon av Sultanerna i någon stat fyller år.
Ja ni förstår, det är inte lätt att hänga med här.
Men i måndags var alla nya studenter, och vi, med på en ceremoni för att fira Malaysia Day. Vi tågade med flaggor och stora leenden, överallt fotograferades det eller sjöng kampsånger. Jag och Astrid bara skrattade och skrattade. Det var så kul fast ändå så surrealistiskt att vi gick där och viftade med de små malaysiska flaggorna. Såhär såg det ut. Typ.
Dagens bild och tankar.
Nu har jag precis borstat tänderna och pratat med en kort och söt tjej från Iran, som tvättade byxor i handfatet. Vi har pratat om hennes släktingar i Sverige, om fotvårtor och det iranska folket. Idag konverserade jag även med en tjej i heltäckande burka från Jemen. Det var mitt första möte med en person som bara visade ögonen här. Vi utbytte några ord om skolan och Sverige. Men sen skyndade hon iväg, vinkandes lite försynt. Hoppas hos flyttar in i vår korridor så vi kan ha ännu fler spännande möte med folk från hela världen. Jag blir så glad och lycklig av alla dessa möten. Det ger en så mycket. Även om det bara är några meningar.
Godnatt. Nu ska jag drömma om friidrott och rektorsmöten. Det står nämligen på schemat imorgon.
En prinsessas dröm eller ett hål i marken?
Välkommen hem till mig på Ibu Zain K19A Room 306.
Detta är nyckeln till frihet.
Alla möbler är från exakt samma märke. Matchande med resten av rummet och campuset. Allt är nytt! Så jag är den första som använder det.
Fläkten som både hjälper och stjälper mig. Den blåser trevlig när rummet är som en bastu, men samtidigt blir man sjuk om natten när den blåser storm i ansiktet. Så vi stänger av den framåt småtimmarna och sover i stilla och 28 gradigt rum.
Min utsikt kanske inte är att hurra för. En betongvägg och en bakgård. Astrid har över den fina trädgården. Men samtidigt kan alla se in i hennes rum. Jag kan gå naken om jag vill. Bara aporna och ödlorna som kryper på väggen ser mig.
Här ska de ske malaysiska underverk!
Kakburken är nog mitt bästa köp hittills i Malayisa. Den passar så gudomligt bra in i vårt kök hemma, på de öppna kökshyllorna, och här i Malaysia håller de myrorna borta från mitt mellanmål. Malaysia är nog myrornas land. Tycker deras valutaförkortning MYR passar förtrollande bra!
Korridoren utanför rummet. Detta är ett internationellt boende. Våra grannar kommer från Jemen, Uganda, Kina.
Gemensam toalett och tre små handfat. Här görs allt. Tvättar ansikten, borstar tänder, tvättar kläder, speglar sig i sin nya slöja, kollar om byxorna sitter för tight över rumpan, tittar om svettfläckarna syns på ryggen, diskar eller bara lägger på ett lager med rouge som ändå försvinner efter 30 minuter då svetten härjar i ansiktet.
En dusch har spridare och den andra bara en hård stråle. Vilken man tar beror på hur mycket massage man behöver för dagen.
Typisk Asien toalett.
Plus: Man behöver inte sitta på en äcklig sist. Man behöver inte använda en äcklig toaborste, man tar bara slangen, man får bonusträning i benen om man behöver vara där länge.
Minus: Jobbigt i benen efter ett tag. Man måste ha skor. Man kan inte läsa medans. Man ser allt man uträttar.
Det är hårda bud i Mellerud. Rakt på sak.
Så nu vet ni hur jag bor, lever och går på toaletten.
Salamata Datang!
Den sexiga färgen grå gillas här och det ser väldigt ryskt ut. Eller vad jag skulle gissa att ryskt ser ut. Egentligen borde jag säga att det ser typiskt malaj ut, eftersom jag sett detta mycket mer än jag sett byggnader i Ryssland. Hm.
Det finns en genväg ner till ekonomiska byggnaden. Det är en trappa genom en halvskog. Där svajar inte grenarna av vinden utan av aporna som hoppar emellan. Vi har fått instruktioner att inte lämna dörrar eller fönster öppna när vi är borta, för då hoppas aporna in. Speciellt om de misstänker mat. Och med alla våra kakor, knäckebröd, choklad och saft så är nog våra rum mycket attraktiva för pappa och mamma apa.
Karta över Campus. Vi bor på Ibu Zain om någon undrar. Uttalas Iiibuu zäään. Kartan är ologisk, inte i någon skala alls men typsikt Asien.
Moskén utanför Campus.
Hon med svart slöja är Suriani - vår mamma här.
Handsome Dan försöker förstå tidtabellen till campusbussen. Det går inte alla. Fast väntar man tillräckligt länge så kommer den. Smidigt.
Frukost är svårt att hitta. Detta blev de det första dagarna. 
Där alla våra lektioner kommer hållas. Observera att jag har byxor i 33 graders värme.
När man väntat tillräckligt länge att man tycker det räcker, så tar man en taxi till tåget. Det kostar 11 kronor.
Tågstationen in till KL. Ibland tar tåget 30 min ibland en timme. 
Ett av alla färdmedel vi tar som för oss fram oss i detta land. Denna buss tog till IKEA och tog 3 timmar. Med alla trafficjam och alla tusen stopp. Allt här tar tid. Lång tid.
Hej Sverige. Hej IKEA. Vi blev överlyckliga och skrattade hela tiden. Notera att vi bara varit borta i två veckor. Patetiskt. Typ.
Köttbullar, lingonsylt (som malayerna kallar strawberryjam) vi var väldigt snabbt med att korrekta dem.
Hemlängtan.
Här är en helt vanlig gata, en helt vanlig byggnad och helt vanliga träd i Asien. Det roliga är att om denna byggnad hade funnit i Sverige hade det lätt varit den högsta byggnaden i denna stad. Det hade varit värsta grejen när den skulle byggas och minst 50 000 personer hade skrivit på en protestlista att den absolut inte skulle byggas. Men här är det vardag och inga konstigheter. Allt är stort och vi kan inte sluta förundras och fascineras.
Dagen då UKM tog emot oss med öppna armar.
Vi anlände som sagt till skolan med taxi och tog oss direkt till ekonomiska/management fakulteten. Suriani som vi hade bestämt träff med var inte där och tanterna bakom disken hade ingen aning om vilka vi var eller vad vi gjorde där. Orden exchange student ringde inga klockor hos dem. Men vipps så dök Hamid upp från ingenstans, som en duracellkanin, springdes och skrattandes tog han med oss i sin bil och körde oss till Aulan. Tänk Malmstenssalen upphöjt i tre. Där inne höll någon typ av välkomnande till och rektorn, professorer samt assistenter avlöste varandra på scenen. Antagligen var informationen inte så underhållanden för runt oss satt 400 nya malajstudenter och sov.
Helt plötsligt mitt bland allt malajande och vi hade slutat lyssna för längesen, ropades våra namn upp och han på scenen ville att vi skulle ställa oss upp. Vi vinkade, de andra applåderade. Jag skämdes så mycket. Att skämmas inför folkmassor brukar ju inte vara min grej. Men tomten i mitt ansikte var ett faktum och svettdropparna på ryggen rann.
Efter denna lilla presentation av oss själva tog Suriani med oss utanför och där väntade alla professorer, samt rektor (hipp hipp hurra, ett steg närmare mot att lära honom, som är mitt och Dans mål), de skulle hälsa, höra våra historier, fråga om vi gillade maten i Malaysia, om vi dog av värmen, servera oss vatten, ge oss kakor samt hylla Dan. De tycker han är tuff som läser på mastersnivå samt att hans namn är sagolikt vackert, (betyder OCH på malaj)!
Sedan var det dags att gå in i stora salen igen för att tio minuter senare gå tillbaka och äta igen. Lunch nummer två, med studentkåren. Det var bara vi, tre små svenska nissar, som fick all denna mat och privilegium att hälsa på hela skolstaben. Sedan öppnades dörrarna och ut strömmade alla nya studenter. Tydligen var vi mycket intressanta och handslagen gick varma. Det skulle skakas, vinka och le. I några sekunder förstod jag hur kungen och drottningen har det. Fast sen slog jag bort den tanken lika snabbt och skämdes över min liknelse.
De nästkommande timmarna fick vi se vårt tillfälliga hem (vi bor på ett internationellt campus som tydligen har lite ”bättre standard” som Suriani uttrycker det, ”eftersom vi är mer bekväma i våra hemländer”. Överallt vinkade folk till oss, frågade vart vi kom ifrån eller var blyga och inte vågade möta våra blickar.
En sjukt spännande dag som satte stora intryck på näthinnan. Vi blev helt utmattade av allt nytt att jag somnade i fosterställning på plastmadrassen i rummet. Med kläder och väska på.
Den här sista bilden får ändå vara dagens bild. Vi var inne på Student Association kontoret och möttes av dessa underbara människor. Jag har nästan aldrig känt mig så välkommen. De ville hjälpa oss med allt. Men framförallt gillade de att prata med oss. De gav oss faktiskt nya namn, Pretty Cecilia, Cute Astrid and Handsome Dan, också. (Som sagt alla avgudar Dan).
Nama saya Cecilia.
Vi är framme i skolan, så långt kan jag berätta. Nattbussen kom fram igår morse och vi hämtade våra väskor på hotellet. Tog en taxi de 35 kilometerna till skolan och vipps två timmar senare stod vi i en sal, omringad av 400 malajer, och vinkade. En timme senare skakade vi hand med alla dessa 400 pers. (Imorgon kommer den fulla storyn).
Idag tänkte vi ta en liten lätt tripp till IKEA för att fylla våra rum med svenska, hemtrevliga, saker. Fast en liten del av oss ville bara äta köttbullar, dricka lingondryck och köpa chokad. Det slutade med en 9 timmar resa. Vi åkte campusbuss, pendeltåg, buss, gick, handlade, taxi, buss, skytrain, gick, tåg, buss och gick. Pust. Nu är vi hemma igen och vi har sett hela Kuala Lumpur genom en glasruta på någon av stadens lokaltrafik.
Hörs imorgon. Over and out.
Mot storstadens puls.
Nu lämnar vi denna vita sand mot storstadens asfalt. Vi byter ut lugnet och plaststolarna på stranden mot snabba bilar och stora varuhus. Nemofiskarna mot taxichaufförer och den klarblåa himlen mot stadens soldis. Om en timme lämnar speedboaten piren och i den kommer tre svenskar sitta. Med ett mål: Mot skolan! För imorgon börjar det vi kom hit för. Vi ska träffa Suriani på våning sex på ekonomiska fakulteten. Hon ska visa oss våra kommande hem och gå en rundtur med oss på campus. Det ryktas om att det finns en golfbana på campus. Så i brist på andra aktiviterter där kanske vi börjar golfa. Eller vem vet, kanske finns det ett jobb till mig som golfcaddy åt någon professor?
Hej då Perhentian Islands, Kecil, Coral Beach, Senja Bay Resort vi ses igen. Det kan jag lova.
Japan och Norge
Ett paradis i paradiset.
Vi fångade Nemo.
Livet lunkar på med små sakta steg här borta på den Malaysiska östkusten. Inget dramatiskt händer och det är precis så vi vill ha det. Fruktdrinkar och 26 gradigt vatten är vardag. Precis som att man kan ta en snorkeltripp i sex timmar som bara kostar 50 kronor eller hyra en båttaxi för hela dagen under hundringen. Men vår vardag innebär också att just i denna sekund sitter en malaj från vårt Guesthouse och sjunger karaoke. Att hon sjunger är en överdrift. Det är lite mer prat, fast med toner i bakgrunden. På högsta volym. Oj nu är det farfar som sjunger. Lite som Julio Iglesias. Vad är det med dessa asiater som älskar karaoke?
Men vi tog iaf den där snorklingstrippen idag. Vi åkte till fem olika spottar. Vi dök, vi filmade, vi följde efter fiskar, vi såg skuggor från hajarna, vi simmade i kapp en sköldpadda och vi fick spruckna läppar av allt saltvatten. Vi såg extremt fina koraller runt en fyr. Sådana färger! Vi har hittat flera hundra Nemosar också. Men idag så fångade även vår båtkapten en liten Nemo i en halv flaska. Den var så fabulös söt. Jag och Astrid fick intala oss att den hade ett extremt bra minne och en inbyggd radar för att inte bli ledsna över att den tappat bort sin familj. Guiden bekräftade detta. Om det var för att behålla friden ombord eller sanning låter vi vara osagt.
För att spä på den här romantiska känslan man hela tiden känner här på ön bland alla par valde vi att åka på snorklingsturen med ett franskt kärlekspar på sin honeymoon. Kan det bli mer romantiskt? De var från Paris, gifte sig i södra Frankrike, i en gammal katolsk kyrka, 250 gäster och massa brudnäppar i samma kläder. Hon rökte, hade buskiga ögonbryn och lite lätt mustasch. Han jobbade inom media, älskade vin och avgudade sin nya fru.
Nemo!
Lördagsperfektion.
Familjen Mahathir på semester.
Utsikten från detta rum går inte heller att klaga på. Vi sover tre små familjemedlemmar på rad och i badrummet har vi adopterat en liten kackerlacka. Han heter Mao II och är instängd under en hink. Igår hyrde jag och Astrid en liten kanot och gav oss ut på havet. Paddlade och det rann verkligen om oss. En symfoni av svett, solkräm och saltvatten. Det ena saltare än det andra. Vi hittade en romantisk liten strand som vi satt ensamma på. Vi läste under en palm och snorkades tills vår hud blev skrynklig och våra munnar så torra, att vi knappt kunde andas, av allt saltvatten.
Efter en sådant tufft äventur behövdes lite recovering på terassen. Vi åt världens godaste fruktfat och inväntade Dan som varit ute och dykt hela dagen! När våra magar började kurra gick vi till vårt vanliga ställe, dit alla andra också går, vi nickade till strandes invånare, snackade lite med äganra och slog oss ner på våra vanliga plaststolar för att njuta av BBQ och bananbröd.
Frukostarna är så typiska för alla oss så kallade backpackrs. Jag minns dem som väl från mina tidigare asiatiska länder. Det är toast, omelett eller scrabmle eggs eller lite frukt och yougurt. De ger sådana smakminnen tillbaka.
Tänk att världens största fruktfat serverat på terassen kostar 14 SEK. Ibland är pengar bra att ha!
Kameran fick inte följa med på snorkelturen. Men däremot fick filmkameran snart. Dan jobbar på sin filmblogg! Men idag köpte jag en vattentät väska, sådan som de coola surfarna i Australien har, så nu kan kameran följa med överallt!
Thank you CSN for paying our vacation!
Kuala Lumpurs stadsliv var livligt och tog kol på oss. Vi behövde semester! Vi tog halva vår packning med oss, resten har våra ”butlers” på hotellet tagit hand om över helgen. Prima ballerina. Vi slängde in oss i en taxibil och susade genom staden på väg mot havet och vita stränder. Vi trängdes på busstationen och förbannade oss över de röriga systemet. Det fanns skyltar som visade på hur man köade med dessa ignorerades precis som man ignorerar fladdermössen på denna ö.
Men efter åtta timmar så hamnade vi i en liten hamnstad och speedbåten hämtade oss. Vi flög fram över vattnet, jag och Astrid satt och skrattade och skrek ikapp medan italienarna kedjerökte för att behålla lugnet och kineserna satt och blundade och höll för öronen. Vi betalar några få slantar för att få havsutsikt, AC, råttor på balkongen och kackerlackor på rummet, gratis frukost och fabulösa soluppgångar och sagolika solnedgångar. Det är fantastisk och vi njuter varje sekund. Tackar svenska staten för att de bjuder oss på en hejdundrande resa.
Gårdagen såg ut som följande:
Vi åkte båt i soluppgången och där borta i horisonten såg man vår hemö för kommande vecka. Vi bara njöt och skrattade. Vi kunde liksom inte sluta.
Sen gick jag och Astrid på äventyr men det slutade plötsligt när jag såg en 100 cm stor varan. Och då var inte ens svansen inräknad. Mamma mia.
Jag hade kunnat ta tusen råttor på balkongen för denna utsikt. Dörren var ju ändå stängd.
Boken om Mao är med. Mao vart är du? Ropar hon om dagarna.
Dags att natta familjen Bahathir nu. Har hösten kommit till Sverige än? Här är det varm om någon har undgått det.
Två sanningar två konstateranden.
En bra sak vi hittat är en äkta mataffär. Ibland kan det vara svårt i Asien. Men här har ni den!
Det andra är då taxichaufförerna. De kryllar om dem och detta kostar också bara några ynka få ringit. Men oj vad dessa små pengar är värda mycket. De guidar oss genom staden men framförallt lär de oss om den malaysiska kulturen och hur saker och ting fungerar i detta land. Vi har stigit ut genom många taxidörrar med en ny historia, en ny kunskap, fascinerade eller med ett leende på läppar. Även om vi bara är i början av vårt äventyr så känner man sig redan som en liten del av denna stad. Och mycket tack vara dessa taxichaufförer. Ännu har vi bara träffat män som suttit bakom ratten, som för övrigt sitter på andra sidan än vårt kära Sverige, men kanske förvånas vi en dag av en kvinnlig chaufför.
En taxibil hade jag inte foto på, men kungens Lamborghini kanske går bra också.
Ray Ban, Ray Svett och Ray Chili.
Det två första dagarna här i Kuala Lumpur har bestått av två saker. Shopping och svett. Vi har handlat, prutat, prutat ännu mer, ätit stark mat, druckit massa vatten, svettas, prisat air conditionen och tackat de asiatiska köpmännen för att de bringar så mycket lycka till oss.
Dan kom instormandes på hotellrummet klockan sju på tisdagmorgonen och helt plötsligt var vi tre i familjen. Familjen Mahathir som vi kallar oss. När vi tappar bort varandra skriker vi: Nummer Ett Mahathir då de andra så snabbt som möjligt måste svara med Två Mahathir och Tre Mahathir. Ytters effektivt sätt vill jag lova.
Som ovan beskrev har vi shoppat vilket betyder att vu dykt ner i China Townslager. Men även besökt välutrustade supervaruhus och ökat kilona i våra väskor. Solglasögon, shorts, skor, toppar, krämer, kameror och helikoptrar. De två sistnämnda står tekniknörden och den enda killen i familjen för. En helikopter som han flyger runt inne på hotellrummet eller susar förbi våra hotellgrannar med. En undervattensfilmkamera som vi filmar dyk från poolen och ska ha med oss när vi ska hitta Nemo. Vi flickor är också mäkta imponerade av teknikens gång.
Vi valde såklart den man som såg trevligast ut när vi med omsorg valde vårt familjenamn.
Onsdag och högtidsdag i Malaysia. Det var svårt att finna något öppnet ställe. Så Mc Donalds fick stå till tjänst. Vi inledde med Familypack Breakfast.
China Town och mopparna går varma.
Någon som vill ha en klocka där hemma? Jag löser! Best price just for yoouuuu.
Welcome to Asia, mrs Sandstrom.
Precis nu hade jag svar på dessa frågor: Jag kände mig lyckig och förväntansfull. Jag skulle bege mig till Prince Hotel till Astrid och våra fluffiga sängar. Jag mötte flygvärdinnornas blick som önskade mig lycka till och taxichaufförens svettdroppar i pannan. Jag var framme.
