Vi anlände som sagt till skolan med taxi och tog oss direkt till ekonomiska/management fakulteten. Suriani som vi hade bestämt träff med var inte där och tanterna bakom disken hade ingen aning om vilka vi var eller vad vi gjorde där. Orden exchange student ringde inga klockor hos dem. Men vipps så dök Hamid upp från ingenstans, som en duracellkanin, springdes och skrattandes tog han med oss i sin bil och körde oss till Aulan. Tänk Malmstenssalen upphöjt i tre. Där inne höll någon typ av välkomnande till och rektorn, professorer samt assistenter avlöste varandra på scenen. Antagligen var informationen inte så underhållanden för runt oss satt 400 nya malajstudenter och sov.

Helt plötsligt mitt bland allt malajande och vi hade slutat lyssna för längesen, ropades våra namn upp och han på scenen ville att vi skulle ställa oss upp. Vi vinkade, de andra applåderade. Jag skämdes så mycket. Att skämmas inför folkmassor brukar ju inte vara min grej. Men tomten i mitt ansikte var ett faktum och svettdropparna på ryggen rann.

Efter denna lilla presentation av oss själva tog Suriani med oss utanför och där väntade alla professorer, samt rektor (hipp hipp hurra, ett steg närmare mot att lära honom, som är mitt och Dans mål), de skulle hälsa, höra våra historier, fråga om vi gillade maten i Malaysia, om vi dog av värmen, servera oss vatten, ge oss kakor samt hylla Dan. De tycker han är tuff som läser på mastersnivå samt att hans namn är sagolikt vackert, (betyder OCH på malaj)!

Sedan var det dags att gå in i stora salen igen för att tio minuter senare gå tillbaka och äta igen. Lunch nummer två, med studentkåren. Det var bara vi, tre små svenska nissar, som fick all denna mat och privilegium att hälsa på hela skolstaben. Sedan öppnades dörrarna och ut strömmade alla nya studenter. Tydligen var vi mycket intressanta och handslagen gick varma. Det skulle skakas, vinka och le. I några sekunder förstod jag hur kungen och drottningen har det. Fast sen slog jag bort den tanken lika snabbt och skämdes över min liknelse.

De nästkommande timmarna fick vi se vårt tillfälliga hem (vi bor på ett internationellt campus som tydligen har lite ”bättre standard” som Suriani uttrycker det, ”eftersom vi är mer bekväma i våra hemländer”. Överallt vinkade folk till oss, frågade vart vi kom ifrån eller var blyga och inte vågade möta våra blickar.

En sjukt spännande dag som satte stora intryck på näthinnan. Vi blev helt utmattade av allt nytt att jag somnade i fosterställning på plastmadrassen i rummet. Med kläder och väska på.

Den här sista bilden får ändå vara dagens bild. Vi var inne på Student Association kontoret och möttes av dessa underbara människor. Jag har nästan aldrig känt mig så välkommen. De ville hjälpa oss med allt. Men framförallt gillade de att prata med oss. De gav oss faktiskt nya namn, Pretty Cecilia, Cute Astrid and Handsome Dan, också. (Som sagt alla avgudar Dan).