Efter sex gånger under vattenytan och några snorkelturer längtade jag och Eric in i djungel och efter andra typer av äventyr. Vi ville höra skogens fåglar skrika och se berg och dalar, köpa frukt på marknader och äta mat på gatan. Vi tog en 10 timmars nattbuss tvärs över Sabah, den malaysiska sidan av Borneo och vaknade upp i Kota Kinabalu. En havsstad som bjöd på massa marknader och fiskebåtar. Men inte så mycket regnskog. När stadsstämningen var inspekterad och frukter från maknaden ätits upp hoppad vi på lokalbuss 17B för att, vad vi i alla fall trodde, åka till en park och kolla in regnskogen. Men såklart var vi snabba med att läsa om parken på interntet och när vi, efter att betalat en lokalbo i rosa bil köra oss till paken, insåg att vi kommit till ett zoo.

Vårt högst äventyrliga resa till djungeln blev ett besök på ett zoo. Men eftersom vi kör lite av en speedtraveltrip här på Borneo passa det oss ganska bra då vi kan skryta om tigrar, elefanter och orangutanger. Dock mådde man lite dåligt av att se dessa instängde djur när deras naturliga miljö bara var ett stenkast bort. Några hugg i hjärtat senare lämnade vi zoot bakom oss och konstaterade att detta var nog inget för oss. Vi giller mer egna upptäcksfärder än galler och bommar.

2011 års julafton blev en annorlunda historia. Första gången på okänd mark där jag inte fick äta mormors kakor eller dränka skinkan i senap. Snön hade bytts ut mot hårda vidar och regnrusk, dock med små solstrålar ibland. Men drömmen om en strålande blå himmel på julafton fick vänta. Däremot var mysstämningen inte bortblåst med regnvindarna.

Vi satt och kollade ut över havet på morgonkvisten.
Julfrukosten bestod av french toast och minibananer.
Himlen var mörkblå och skapade fantastiska ljus.
Dykintruktörerna dyker med tomteluva. Spexigt.
Vi smet in på en privat strand tillhårande ett resort. Där varnade de för livsfarligt stone fish och stingrockor.
En man kom paddlandes förbi och ville ha pengar för att jag fotograderade honom.
Julfikat på balkonen smakade precis som hemma. Bortsett från några myror.
Nudlar till jullunch fick ersätta potatis och sill. Ingerfärasås fick ersätta dopp i grytan.
Vi kollade på Snabba Cash i en hängmatta.
Jag och Eric gav varandra precis samma julklapp - en resa till London.
Astrids mamma hade bakat kakor som fraktades till Malaysia.
Pommes till julmiddag och sedan somnade vi tidigt.

Internet är dåligt, så bilder får vänta. Men vi får fira julafton två dagar. Den svenska idag, Christmas Eve, och för övriga länder imorgon på Christmas Day. God Jul, vi saknar er där hemma. Nu när julfirandet är på sin topp i Sverige ska vi gå och lägga oss. Imorgon väntar tre nya dyk tidigt på morgonen. God julnatt.

Dykorten där julfamiljen befinner sig på. (Eric har pendlat hit igen och Dan är utbytt mot Amie).
Temperatur: 32 grader
Vattentemperatur: 28 grader
Väder: Solsken och lätta briser
Humör: Lycklig men utmattad
Dagens fisk: Pharaoh Cuttlefish

Fyra och ett halvt år senare dök jag ner under ytan med mina tuber igen. Det kändes att det var länge sedan men samtidigt som om det var igår. Lugnet, andingen och känslan - allt kom tillbaka på några minuter.

Jag vet inte om ni där hemma förstått hur jag egentligen bor. Men det är en djurfest på mitt rum och runt om mig. Jag måste tyvärr erkänna att jag dödar flertalet liv om dagen. I min säng bor det massa flygmyror och minimala rödbruna halvgenomskinliga myror. Utanför mitt fönster bor en 30 cm varan. Lämnar man mat framme i mer än tio minuter har man en myrfest. När solen går upp suger myrorna mitt blod och i takt med att jag går till skolan hoppar aporna mellan träden. Vildhundarna följer oss med blicken vart vi går och ibland dyker en vildgris upp i buskarna.

Idag har jag fått visa Amie några av dessa varelser. Hon har nämligen besökt campus men bara för en natt. Välkommen till UKM, Ibu Zain, room 306.

Ännu ett besök. Ännu en person att visa vår stad. Och oj vad mycket vi har att prata om. Allt från den asiatiska kulturen till maten och kinesernas vanor. Till hur skolorna inte har någon organisation och hur svårt det är för vissa här att tänka logiskt med svenska mått. Munnar går som aldrig förr. Nu flyttar vi in till Chinatown efter ett kort besök på campus och vår första final exam-tenta. Jag vet inte om jag vågar berätta om hur den var.

Eric fyller år och jag får inte fira honom. Inte ge frukost på sängen heller inte titta på när han öppnar små paket. Inte dricka födelsedagskaffe på Da Matteo och vadra längs Magasinsgatan. Strosa i kyla vid Gullbergs Kaj och krypa ner under en varm filt på Soho. Just nu önskar jag att jag var i Göteborg, tänk av alla ställen på jorden.

Vi firade inte hans förra födelsedag tillsammans heller då han befann sig på utbytestermin i Ankara. Men däremot slog vi på stort och firade födelsedag den 4 juni istället. Det får bli samma visa i år igen. Fjärde juni tvåtusentolv på ett berg någonstans på väskkusten.

Grattis min älskade.

Varje besök börjar med Chinatown, dels för att man oftast bor där (billigast) och dels för att det är så mycket Asien det kan bli. Speciellt Chinatown i KL, antagligen för att det bor så många kineser här, men också för att det är stökigt, luktar oklart, serveras gudomlig mat men även den konstigaste mat du sett och för att man kan shoppa. Eller jag vet inte riktigt om man kan kalla det shopping, men inköp man inte trodde man behövde.

Chinatown är även det enda stället vi köper vår frukt. På campus finns det bara färdigskuren papaya och sockerdricker med "fruktpulver".


Du kan shoppa ihjäl dig här. Men egentligen är det bara 1 på 5000 produkter du vill ha. Om ens det.


Hej hej, varje dag står killarna här och skriker. 4 malaysiska ringit får de i timme samt lite matlådor.


Vi konsumerar extremt mycket Starbucksmuggar i detta land. Maria bjöds på en också, inklädd rollen som man.


Reagge Mansion är ett fräsch och nybyggt Hostel i Chinatown, KL. Detta kan jag rekommendera alla som kommer hit till. Det bästa är roof top baren på taket. En grym utsikt och här kan man ligga på solstolar tittandes på solnedgången eller när det massiva Petronia Towers släcks.





Vårt absoluta favorithäng ställe är Luna Bar. Där har många drinkar surplats och en och annan pizza slinkigt ner. Men det man kommer dit för är utsikten, stämningen och poolen.





Mycket snack om Chinatown, men mitt favoritställe att äta på är denna SteamBoat-restaurang på gatan. Man plockar vilka spett man vill ha. Kokar de tillsammans med alla runt bordet i grytan som sitter i mitten. Man lämnar även in de spett man vill ha grillade till kocken som marinerar dem fantastiskt innan han lägger dem på grillen. Till detta serveras valfria fruktjuicer och starka såser.


Favoriten är Broccoli med extra mycket salt, grillad majs och ank-spettet.


Vi checkade även in på 4 stjärnigt hotell för att hoppa i sängar.


Sen firade vi lucia tillsammans med Marias medtagande saker från Sverige.


På hotell kan man få hotellfrukost. Eftersom vi annars äter trött frukost i Betongrummet på campus är detta lyx. Det ville jag också visa Maria.

En av många hotellpooler i detta land. Där man kan sola när strålarna några få dagar tränger igenom stadsmolen och dessa föroreningar. Samt när det inte öser ner.

 

Julkänslan är på noll. Även om jag fick lite glögg av Maria och vi knaprade pepparkakor ihop, vi försökte spela lite julsånger man gav snabbt upp. Malajerna har dock fullt sjå att julstöka. På sitt egna vis. De överpyntar plastgranar, de skapar ljusshower i alla dessa färger, de anlitar balettdansöser som dansar i köpcentrum, de har tomtar till barnen, det fotograferas överallt, de har överdimensionerade paket av gummi och i varenda affär spelas det julsånger. Jag vill aldrig mer höra Jingle Bells igen. Jag har nog aldrig sett en sådan kommersiell jul, även om julen är ett säljtrick i de flesta länder blir det så påtaglit här eftersom detta tills största delen är ett muslimskt land. Den religiösa julen gäller cirka 5 % av befolkningen - men det är trevligt för de andra hänger på. Blir lite som ett kalas där alla är bjudna. Fast jag saknar nästan mörker, ljus och snötäckta gator. Fast bara lite.

Vinkade precis hej då till Maria när hon satt där på andra sidan taxiglaset. Det var såklart vemodigt och det var inte för inget det rann en tår ner för kinden. Det är otroligt roligt att ha någon som känner en så väl och som jag är så nära med på besök. Hon får uppleva det underliga och intensiva jag upplever på andra sidan jorden. Hon har förstått hur det är på campus och vet vad vi äter till middag. Hur lektionerna fungerar och KLs puls. Väldigt ofta är det svårt att sätta ord på upplevlser och känslor. Ofta blir det nästan att jag väljer att inte beskriva saker för att det ändå inte kan upplevas i ord och bild utan måste upplevas på plats och i egen person. Jag är lycklig att jag har en till person att dela min upplevelse med. Tack kompis. Det betydde mycket för en liten tjej som mig.

Pangkor är en fiskö. Här finns fiskgodis, fiskdryck, vanliga fiskar, fiskebåtar, torkade små fiskar och överallt på gatan ligger fiskar på plastbord till försäljning. Igår slog vi på stor och fyllde våra magar med havets läckerheter. Krabbfest och fiskfest! Allt föf en femtiolapp var och det kändes inte som vi sparade pengar utan tjänade. Vi matstönade som aldrig förr.

När man studerar i ett varmt land, ett land man förknippar med backpacking och föregående resor, ett land som bjuder på stränder och toaletter som inte hade varit accepterade hemma, är det svårt att få en vardag. Svårt att förstå att prioriteringen är plugg och studier, böcker samt powerpointanteckningar. Även om hjärnan vet att detta är min vardag just nu så hänger kroppen inte med. Man lever på kanten, i ett gränsland mellan studier och semesterfirande.

Det enda rutinen man har är att man någon gång kommer vakna och någon gång kommer gå och lägga sig. Man vet inte vart, inte hur eller när, inte varför och heller inte hur dagen efter kommer se ut. Det komiska är att många dagar går man och lägger sig med tanken "imorgon händer detta, jag ska göra det här" men när morgondagen är över har den sett helt annorlunda ut. Allt från att lektioner och kurser blir inställda till att blixtar slår ner över allt att man inte vågar gå ut.

Det finns ingen rutin i mattider (man har aldrig ett eget kylskåp), ingen rutin i veckodagar (båtutflykter, strandhäng, Starbucksplugg), ingen rutin i lektioner (20% blir inställda, 50% flyttade och 20% för stökiga för att närvara på, 10% någorlunda normala), träning eller umgänge.

I samma stund som jag andades ut efter att sett resultatet från vår relativt svåra Global Managementtenta, insåg jag att fuskandet i detta land antagligen inte var så lönsamt. Alla kineser i klassen skrev av varandra, skickade fram sina prov, skickade sms och letade i boken. Ändå var det jag och Astrid som klarade tentan. Inte med otroliga poäng men iaf tillräckligt för att nästan vara bäst i klassen. Ja om man nu ska fuska gäller det ju att fuska rätt.

Imorgon har vi presentation av ett marknadsföringsarbete. Vi två tycker vi har lagt ner otroligt lite tid och skäms ibland för att vi bara skrivit några simpla saker och inte alls använt fantasin så som vi borde gjort. Kreativiteten lägger vi på annat. Men, våra två gruppmedlemmars kreativitet sträckte sig bara till "ctrl c" och "ctrl v" - knapparna. Där tog det stopp. De läste inte ens texten, som skulle handla om malaysiska marknaden, istället innehöll meningarna bara USA hit och USA dit. Ibland lugnar jag mig med att även om man är 1,4 miljarder så måste man kunna lite mer än att fuska och kopiera. Är jag för hård nu? Förlåt, jag menar det egentligen inte.

Nu blev det bittert igen. Vi åker till Pangkor Island istället.

Efter fem dagars semester på Langkawi var det dags att komma tillbaka till campus och pluggmåsten. Skriva, läsa, nöta och trötta ut hjärnan. Få sockerkickar för att överleva tröttheten och dricka malaysiakaffe för att inte somna i biblioteket. För när värmen är tryckande och åskan hänger i luften är det ibland svårt att låta förnuftet styra. Känslorna och tröttheten styr och man tycker man är värd pauser hela tiden. Dessutom är Universiti Kebangsaan Malaysia som vanligt, lektioner blir inställda, scheman görs om, och lärare försvinner spårlöst. Idag pluggade jag och Astrid hårt för ett "prov". Men när lektionen väl började sa vår extremt religiösa lärare att testet var framflyttat (=hann pallade/hann inte göra själva provet). Vi suckade och där rök en dag i biblioteket till spillo men vi blev inte ens förvånade.

Maria har anpassat sig bra till vår underliga miljö, möjligen toaletten och duschen hon fortfarande är lite tveksam till. Plus att hennes bakteriedödande gel används flitigt. Men annars sover vi under fläkten ihop och äter vårt ris runt samma bord.

Men idag beslutade vi att pluggmåsten fick vänta i en vecka för om två dagar åker vi på semester igen. Pangkor Island väntar. Maria är ju bara här en gång i livet. Och vi med.

Det är december. Men det känns som tiden stannat, nästan upphört, och att vi fortfarande befinner oss någonstans där sommaren är evig. Där solstrålar, solkyssta kinder och solbrända ben inte är ett minne blott utan faktum och verklighet. Julen väntar inte runt hörnet och vintermånaderna har inte kommit och knackat på hos oss ännu. Dock har vi tappat tidsuppfattningen och även fast vi vet att månaderna springer iväg hemma, känns det som de står stilla här, almanackan är bara tecken och symboler.

Efter två dagar på campus bland småkryp i sängen, obekväma toaletter, kalla duschar, varma rum, skolbuffémat, svettiga träningspass på stadion, plugg i iskalla bibliotek och återigen flertalet oklara lektioner fick vi nog. Vi tog med Maria på semester i semestern. Vi flög till Langkawi helt enkelt. Med minimal packning, mestadels faktiskt bestående av skolböcker och bikinis, flög vi över vattnet och landade nästan mitt i den vita sanden. Nu har vi checkat in mitt på stranden och detta ska vi njuta av i fem dagar. Ett ypperligt bra sätt att inleda december på.