Jag vet inte riktigt men jag har en känsla att jag pratar för de flesta som gör sin utbytestermin i Asien nu. Det är otroligt annorlunda. Ibland förstår man inte riktigt att man sitter i skolan. Blundar man skulle man lika gärna kunnat sitta på ett café. Eller för min del, på en gräsmatta någonstans i Shanghai. Det pratas nämligen så mycket under lektionerna (läs: kinesiska) att jag blir chockad. Och då är ju inte jag den tystaste hönan i hönshuset i vanliga fall. Låt mig beskriva ur en typisk lektion kan se ut:

Men vet aldrig exakt när lektionen börjar. Är det hel? Akademisk kvart? Eller bara när alla har kommit? När läraren väl börjar agera där framme är det bara jag och Astrid som lyssnar. Det är även bara vi som frågar och ifrågasätter. Tittar man runt så sitter halva klassen och spelar på mobilen eller klickar på sin iPad. Den andra hälften pratar, snackar, skrattar eller fifflar med något oförklarligt. Självfallet blir det en ond cirkel för eftersom ingen lyssnar eller engagerar sig i ämnet tappar läraren ibland lusten och skyndar iväg med PowerPoint presentationen för att bara få det överstökat. Mitt i allt ska vi ibland be och då blir alla tyst och eftersom vi är en internationell klass, bestående av 95% kineser, 4% svenskar och 1% muslimer, så är det inte många som knäpper händer till en skål i den klassiska bönehandhållningen. Någon kines kommer i shorts och blir smått utskälld. Det pratas om hur viktigt det är med bra betyg och läraren konstrar att det är en i klassen som är  ”below”, vilket alla ”oohhh”:ar åt. Han berättar även vilka som är bäst och jag sitter häpen och förundras över öppenheten.

När det är dags för presentationer är det svårt att höra vad studenten där framme säger. Av två skäl, uttalet och att han står med ryggen mot publiken för att han läser direkt från sin powerpoint-slide som innehåller fler ord är Koranen har på en sida. Vid detta läge har ni självfallet förstått att ingen lyssnar på vad han där framme säger. Fast denna gång spelar de inte spel utan de skriver av varandra till finansläxan vi har till nästa vecka. Det är en duktig elev som gjort den och alla andra kopierar. Jag häpnas åter igen men efter ett tag kommer jag på mig själv att själv sitta och rita så figurer i min dagbok eller sortera pennorna i färgordning. Jag har tappat min koncentration i samma takt som taxibilarna kör i denna stad.

Men, jag får tillbaka lusten då läraren drar massa malajsiska och Asienexempel. Jag är här för att lära, inspireras och låta min kreativitet flöda. Jag skriver ner citat, roliga anekdoter och nyttiga asiatiska konstaterande.  Jag fylls av massa idéer men samtidigt av en lätt frustration. Det verkar som om ingen vill vara här förutom att fylla deras föräldrars önskan. Någon som vill komma hit och ta deras plats istället? Någon som uppskattar det. Så världen kan bli god igen. Annars är blir jag rädd för vad som kommer hända med den?

Jag var bara tvungen att få det ur mig. Imorgon kommer jag vara glad igen. Dessutom skrattade jag högt en gång för mig själv idag. Jag åkte tåg själv in till KL och hade på mig ett par skor, med lite klack, men detta ledde till att jag var 50 cm längre än alla andra. Jag kände mig som en jätte som kom farandes i en avlång tub. Det var nästan lite härligt.

Malayspårkkurs nedan och betydligt mer ordning och reda.