Vår klasskamrat Naif från Dubai känner hela stan. Han kommer från Dubai men har också bott i England, USA, Ungern och lite andra ställen jag inte minns. Han är en givmild rackare som älskar lyx och flär. Det bästa är bara accepterat och vi tror att han verkligen älskar att sätta spätt på sina oljepengar. Hans bror har precis flyttat till Stockholm för att jobba på Karolinska i fem år som hjärnkirurg. Det går bra nu.

För några dagar sedan var vi iaf ute och käkade på en syriansk restaurang. Det var en ovanlig känsla att inte känns symfonierna av malaysiska kryddor och smaker i munnen. Vi njöt av hummus och köfte. Av myntasåser och pitabröd. Det var en rolig blandning av folk, jag och Astrid, Naif och sen 6 kineser. Kineserna tycker jag och Astrid är högljudda och intensiva. Tjejkineserna var så små att jag var rädd att röra dem så de inte skulle gå av på mitten. Ena kinesen är så bitter att vi inte vet om han är ironisk eller dubbelironisk eller bara bitter. Under middagen var det bara tysta och jag och Astrid var de enda som sa något "mmm" "soo good" "amazing" "ahh". Medan Nafi bara påkallade servitriserna hela tiden för att få bästa behandling. Roliga kulturskillnader!

På vägen hem trängde vi alla oss in i en bil och diskussionen handlade om kinsernas amerikanska namn. I bilen hade vi Victor, Paris, Dora, King och Jackie. Hur namen väljs fick vi aldrig riktigt svar på. Fast jag tror det är så enkelt som att man tar sitt favoritnamn man någonsin hört på film. Jag och Astrid ville inte vara utanför så vi döpte genast om oss. Nu är vi June och April. Tillsammans for vi genom natten. Mätta och fyllda med lite mer hopp om att bli kompisar med kineserna i vår klass!