Det är kul att träna i andra länder. Se hur folk beter sig på ett gym på en annan kontinent eller springa ikapp med någon som har ett helt annorlunda liv men som ändå springer på exakt samma sätt och plats som du gör just nu. Vi checkade ju in på gymmet här i Malaysia och där hänger vi några gånger i veckan. Vi är oftast de enda tjejerna bland alla iranska eller malaysiska muskelbiffar samt de lite mindre kineserna. Vi har blivit vänner med halva gymmet men de kollar underligt på oss ibland. Lite som om ekvationen tjejer och muskler inte går ihop. Eller är det bara för att vi ha linne på oss och visar hud?

Nedanför oss finns en friidrottsarena byggd på åttitalet. Det har blivit många 400 meters varv runt runt. Vi planerar vår träning bra. På morgonen ska man helst springa efter halvåtta, för då börjar andra morgonbönen, men inte senare för så steker solen outhärdligt mycket. På kvällen ska man springa efter sju, för då börjar näst sista kvällsbönen. Att man ska springa under bönestund är för att minimera antalet folk på arenan. Efter halv åtta en vardag är jag, Astrid och Dan alltid själva och strålkastarna lyser upp våra bruna axlar.

På stadion springer alla typer av människor. Fotbollsspelarna, avdankade professorer, helmudderade tjejer i tjock träningsoverall och sjal, små killar i shorts. Men en sak har nästan alla gemensamt, de springer i myrsteg. (Väldigt svårt att förklara deras löpstil, men tänk som du gjorde myrsteg på dagis för att komma fram saktare och sen lägg till lite slowmotion löprörelser med armarna på det). Inte för att vi tre är löpgudar men man kan lätt få hybris där nere och tro att man är Bolt. Denna hybris gjorde att jag för nästan två månader sen anmälde mig till Göteborgsvarvet. Hoppas hybrisen är kvar när jag landar på svensk mark.