Jag har precis vinkat av Eric på Kuala Lumpur International Airport. Jag följde honom med ögon genom kontrollen och ut på flygplatsgolvet där jag inte längre kunde se honom. Jag vinkade tills jag bara stöd där ensam och såg fånig ut. Det rann små tårar ner från min kind och passkontrollmannen log lite försynt åt mig. Jag viskade "Selamat Jalan" (hej då på malay, fast som bokstavligt översatt betyder god resa och används i båda syftena) tyst för mig själv. Men sen vände jag på klacken, eller flippfloppsen, och gick mot Starbucks. Tårkade mina tårar och började le istället. Av två anledningar: vi har haft det fantastiskt och vi ses om månad igen för ytterligare äventyr. Nu har jag beställt en cappuccino och ska inta nattens aktivitet har på flygplatsen. Nämligen plugga järnet. Jag har tenta imorgon kväll. Boken har inte öppnats på resan och detta dygn kommer bli långt. Men det är smällar man får ta. Jag har iaf kaffe och air condition här. Livet är rätt bra!